Hur mycket får det kosta?

Våga, eller inte våga, det är frågan?

airplane

Jag tror jag åkte till Tortosa för första gången för sex år sedan. Eller fem. Eller sju. Nåt sånt. 2014 den 5:e Maj sov jag för första gången i Casa Ourika. Det vet jag i alla fall. Jag har snart haft mitt ”Medelhavsnära” hus,  i 3 år! Bara en månad kvar så är det jubileum. Jag tror jag ska sitta med mig själv (och MiniMiriam), ta en ensam, lång, långpromenad (…med MiniMiriam) och i den speciella variant av natt som man hittar vid Mont Caros fot, på egen hand (…med MiniMiriam…) igen revidera dessa tre år.

När jag hade haft mitt hus i dryga året var jag i grumpySverige och besökte apoteket.  Av vad anledning det var berättade jag för kassapersonalen att jag hade ett hus i Spanien. Hen utbrast ”…men vilken tur du haft!”, eller något i den stilen. Jag reagerade förvånansvärt starkt. Jag tror jag fräste (borde inte gjort det, jag vet, jag vet)  ”…det här har tamejfan inget med ”tur att göra. Det har varit ett hårt, krävande, målmedvetet arbete med många umbäranden. Inget hände pga någon ”tur”, allt hände för att jag kämpade för att det skulle hända.” Det står jag fast vid. Det här är något jag valde göra, med fram- och motgångar, något jag jobbade för. Under lång tid. Och den ursprungliga planen ersattes (fortfarande ersätts) gång efter annan med en ny uppdaterad plan. Work in progress.

Mitt äventyr, hittills har varit fantastiskt, helt underbart, men det har kostat. Och kostar fortfarande. Hårt arbete, tuffa utmaningar och många, många försakanden. Familj, vänner har fått stå tillbaka för att jag ska ta mig den här friheten. Ja det har kostat. Värt det? För alla? Det ligger både i betraktarens öga och i en framtida evaluering. Så långt? På plus. Fast jag hade kunnat göra många saker annorlunda. ”Hindsight is always 20/20”, och vi människor tittar allt som oftast tillbaka på oss själva och ser att valmöjligheterna, i efterhand, var fler än vi övervägde vid tidpunkten.

Det har inte kostat så särdeles mycket i pengar räknat, och det är väl tur det, eftersom pengar inte direkt ligger i dröshögar runtom mig, men kostat har det gjort likförbannat. När mina barn står inför utmaningar och jag inte kan vara där och stötta, guida i den mån jag kan, spegla, ansikte mot ansikte, så är det svårt och vi (jag) behöver vara uppfinningsrika för att de ska känna att jag är nära i själ, tanke och hjärta. Vilket jag är. Jag tror att vi faktiskt pratar mer idag än vi gjorde då jag fanns fysiskt tillgänglig. Distansen fått mig att omvärdera våra respektive relationer, ”Absence makes the heart grow fonder”, och jag tror att jag uppskattar deras väsen mer idag än tidigare. Eller på ett annat sätt. Mindre självklart. Med det menar jag att fascinationen över vem de är och har blivit och min roll i deras individuella liv har förändrats. Nu kan jag inte spola tillbaka tidsbandet, ta ett annorlunda beslut och utvärdera utfallen jämsides. Så vi får helt enkelt hjälpas åt att övervinna utmaningarna, ungefär som vi försökt hittills 🙂 När någon av oss tvivlar, så finns det alltid någon där som försöker uppmuntra. Vi är nog duktiga på att förlåta i vår familj tror jag. Gå vidare. Göra det bästa av situationen.

doubtsJag vill slänga in två brasklappar, dels har jag kommit i klimakteriet, tror jag, det verkar förändra ens person, och som min syn på det mesta förändrats! Jeez, nuförtiden händer det att jag undviker att skärskåda vad det än kan vara, för när jag granskar mig själv hamnar jag numer bara i tvivel. Och det gäller allt, precis allt, med sex barn i familjen hur mycket mat tror du jag lagat? Ändå: ”har jag haft tillräckligt med salt i maten? Borde jag haft lite mer/mindre? HJÄLP!” Eller ”har jag optimerat plantans potential här, eller borde den stå där, eller där..? HJÄLP!!” Även sånt som inte innefattar flytta 300 mil innebär möta min egen obeslutsamhet. Sånt har aldrig varit ett problem. Beslut. Gjort. Nästa uppgift!? Idag, puh… Ständiga tvivel.

Den andra brasklappen är att barnen växer upp och därmed förändras vår relation. Behovet av mig blir mindre på vissa plan och växer på andra plan. Så vad som är sanning och vad som är mittemellan och vad som är vad råder då inte jag på att reda ut. Så jag försöker simma vidare, lugnare än tidigare ( I try, I try!) och försöka ta det som det kommer. Kanske jag börjar bli spanjorska? Jag ska fundera på det ”mañana”…

I morse var jag ute med MiniMiriam. Här blommar vallmon nu och det fick mig att tänka på Harry Martinsson. Det här sammanfattar bäst min ständige (förutom MiniMiriam…) skugga, Fru Nostalgi.

vallmo

FÖRBINDELSE
Mellan poesien som bor i ditt hjärta och vallmon
finns ett kontrakt
skrivet av vinden och undertecknat
av förgängelsen.
Det är skrivet med en tranas fjäder
doppad i dagsländans blod.
Problemet för dem båda är
hur livet skall överlistas
att dofta hos orden så att dessa
kan föda hållfasta drömmar.
Ja, drömmar måste byggas säkrare än städer
och dagligen måste de lappas och lagas
efter de dagliga och frätande angreppen
från nyttans tand
som är värre än tidens tand.

 

…och vem tycker inte om gratis?

intressant?

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Publicerat i husköpet | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Rosie The Hippo, Wonky Wilma, Salt & Peppar och så lilla MiniMiriam, min ständige följeslagare.

Lilla plutt-Wilma, som skulle komma att heta WonkyWilma

Vintern är över, våren rullat in. Och vad är ”somrigare” än små, nya djurbebisar? Strax innan jul hade några hört att det letades en liten grisfröken här. En hon-kompis behövdes till han-George för att de tillsammans skulle kunna göra nya ”baconfrön”. Strax efter jul var det dags att hämta en liten kulting. Ägarna ville bli av med alla fyra kultingar men jag tänkte mig en enda liten grismadambebis. Min strategi var ”den där iden med att fyra ska  hit stämmer jag i bäcken så fort jag kommer dit”. Fundera en stund på hur framgångsrik du tror jag var…

Väl framme bodde de fyra små med sin lilla mamma på en stor inhägnad gård. Mamman är en liten minigris, förmodligen den minsta jag sett. Bueno! Den som sett griskultingar fångas in vet att det är ett väldans ståhej, och man brukar ligga dubbelvikt på marken i skrattattacker. De där smågrisbenen pinnar på i en imponerande hastighet och håller dem precis utanför en människas räckvidd. Vid grishämtningsplatsen blir jag lite fundersam när jag ser hur mycket mark de har att springa runt på, samt alla maskiner som gav perfekt skydd åt en liten pluttegris att kura ihop under. ”Nåja”, tänker jag, ”de kanske är tamare än vad jag är van vid?” Men så var inte fallet, nej.

Alla fyra räddade och i säkerhet. Now what? Andas, smälta försöka omorganisera hela operation ”Skaffa griskompis till George”.

Efter den något överviktiga Gårdsmannen rusat runt i fåfänga försök att fånga in kultingarna, mer och mer rosa i ansiktet av ansträngning, så gick han till ”Plan B”, helt sonika slöppa lös sina ca 20-talet jakthundar. ”Smart”, tänkte jag, naiv och korkad som jag kan vara, tills jag insåg vad det innebar. Inom bara halvminuten har sex-sju medelstora hundar separerat en kulting från de övriga och omringat den. Sen startar en frenesi av guds nåde.

I formation angriper alla hundarna samtidigt den lilla 3-4 veckors grisen. Som skriker i panik. Och om du inte hört rädda grisar skrika tidigare så kan jag berätta att _de_skriker_. För att jämföra, om små bebisare som skriker väcker oro, väcker skrikande grisar panik. I alla fall inom mig. Deras skrik är hjärtskärande. Jag stod närmast den lille och det fanns inget annat att göra än att dra ett djupt andetag och dyka, kasta sig, in. När hundarna förstått att jag inte tänkte låta dem döda grisen utan strid gav de upp och jag kunde plocka upp den som sedemera fick namnet Peppar (det är en han, och han är här för att så småningom ätas, men under lite andra omständigheter tack!). Enda gången i mitt liv det varit en tacksam kulting som ville bli upplockad.

WonkyWilma rädd men i säkerhet. Lilla hjärtat inget ska hända dig här. Jag står mellan dig och all världens otäckheter. ”Schhhhh” och försiktigt klappa lilla grisen. Vi blev snabbt kompisar, WonkyWilma och jag.

När man sitter med en blodig, rädd griskulting i famnen och de andra försöker rädda de övriga tre, så kan i alla fall inte jag välja vem som ska följa med och vilka som ska bli kvar i det helvete jag just bevittnat. Den där förhandlingen om vilken gris som passade mig drog sin kos och jag åkte iväg med alla fyra. Wonky Wilma, Rosie The Hippo och Salt & Peppar. Tog mig resten av dagen att tvätta sår, skaka på huvudet och smälta vad jag just varit med om. Jag tror inte ens jag sa tack till de som gav mig grisarna. Det kändes som jag inte ville tacka. Istället koncentrerade jag mig på noll konfrontation, att vara tyst och rädda grisarna.  Liksom ta grisarna med mig och rida mot horisonten. Det var helt enkelt bara vansinnigt förskräckligt alltihopa.

Så, då blev jag med 4 grisar till… Jag kämpar för att få kontroll här, so far? So so. Men sakta lär jag mig att här har jag noll koll. Outsmartad av de flesta känner jag mig ganska nöjd ändå. Det är det där med barnen. Det gör ont ibland att vara så långt borta. Alla de där små vardagsbekymren jag endast hör om via telefonen.

Till oss alla som försöker och som ibland är övertygade och ibland ifrågasättande: Keep calm & FOKUS. Inget kommer utan umbäranden. ❤

…och så den ständiga följeslagaren, Terriern MiniMiriam, en på miljonen! Liten som en skrutt och full av storhet och karaktär.

22 grader inomhus, eldar och MiniMiriam? Tror hon ska dö av köldchock…

Intressant?

Casa Ourika på Facebook.
Casa Ourika på Twitter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

”La Pobla de Benifassà” feat. ”El jardin de Peter”

14438883_10154145283257763_375984836_o

Långt upp i bergen, i ”Parc natural de la tinença de Benifassà” hittar man en förunderlig man. En tysk återbrukskonstnär vid namn Peter Buch. Efter att ha hört talas om, men aldrig tidigare besökt platsen, bestämde en granne,  Herr Becino,  att nu var det minsann dags för mig att sluta säga ”…must visit” och faktiskt åka till Peter och hans trädgård.

jinx

Herr Becino. Förtydligar, personen till höger på bilden 🙂

pejaOch det var väl tur jag blev knuffad i rätt riktning. För den där ”El Jardi de Peter” var något annorlunda.

Iväg åker vi mot Benifassà, själva byn var i sig värt ett besök. Vägen dit är fantastiskt med spektakulära utsikter att bli knäsvag av. Slingrande vägar genom djungler av barrträd och tornande berg. Anländer Peters trädgård, fast när vi så ska få landkänning på parkeringen så var Peter inte där, trädgården var stängd. Efter att ha kört dryga timmen för att upptäcka att vi inte kan gå in uppstod lösa, griniga fast flyktiga (!) diskussioner om att ev forcera grinden. Vi enades om att innan vi forcerar ens någonting så försöker vi först ringa Peter. Inget svar. Mierda!

peterbenifass

Byn Benifassà. Gott kaffe. Uruselt glassortiment. Mao åk inte dit om det är glass du eftersöker. 🙂

In till lilla microbyn Benifassà. En kopp kaffe och nya diskussioner. Kreativa tankar saknas inte, ”…om vi svingar oss in, från ett träd, över staketet, så gör vi ingen skada, surely??? Peter är konstnär och vill visa sitt livsverk, surely? SURELY!!?” Plötsligt ropar barägarinnan, hon med gott kaffe och värdelöst glassortiment,  att ”där, där åker Herr Konstnär”. Tjurrusning mot Peter.

”- Ge mig 30 mins”, sa Herr Konstnär och fortsatte, mer eller mindre obrydd, i maklig takt, körandes sin 3-hjuliga mopedlastbil. En timme senare puttrade han så förbi igen, nu mot sin trädgård och öppnade grindarna för oss. Inget intrång behövdes. Bara tålamod 🙂

peterbuch-009

Dio Mio vilken ”trädgård”. Den går inte beskriva, kan bara upplevas.

peterigen

Var du än tittar eller går så finns det mer att lägga märke till.

 

Herr Konstnär har byggt i, och om, och på sin ”trädgård” i 25 år. Fundera på det en stund. 25 år utan att byta fokus, Jobba på ett projekt i 25 år. Fortsätta mot samma mål i 25 år… För mig, som har svårt att fokusera på att regelbundet skriva inlägg på min blogg sådär 2 år senare, blir det naturligtvis otroligt imponerande. Och inte har trädgården varit utan motgångar heller, enligt Konstnären själv har han bl.a. haft inbrott, där hans maskiner och verktyg stals, han har haft skadegörelse, besökare har stulit delar här och där, och han har kämpat på utan någon stabil, finansiell grund. I. 25. ÅR. Trädgården har ca 2 000 besökare per år, men jag antar att när man tar 25 kr/pers i inträde blir de där inträdespengarna aldrig någon riktigt stor Farbror Joakim bassäng med dineros.

 

14458998_209502996132559_2128911856_n

Först har du helhetsintrycket, vilket är imponerande bara det, sen börjar man se olika detaljer. T.ex. ljusinsläppet ”fönstret” till höger i bild är ett glaslock från en stor kastrull. Den här byggnaden är ett något okonventionellt orangeri.

14407604_209503269465865_2035337589_n

Samma byggnad som bilden direkt ovan fast utifrån.

”Trädgården” är ett strukturerat virr-varr av skulpturer och byggnader, stigar som slingrar sig bakom, under, över, mellan. Allt insprängt i en gigantisk böljande barrskog.

14438888_10154141138942763_1097952518_o

Svallande kullar och berg klädda med barrträd. A garden with a view.

peterhimse

Peter Buch himself

Jag ger El Jardin de Peter 5 av 5 skulpturer. Hepp.
Herr Konstnär själv får 7 av 5 stjärnor. Hepp! HEPP!

//Ulrika
…och enligt El Pais så är det här Spaniens 10 bästa stränder.

Intressant?

Casa Ourika på Facebook.
Casa Ourika på Twitter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Publicerat i Att göra, Att se, Tortosa info | 2 kommentarer

Buenos dias

tangoJag och min spanska dansar tango. Båda för, ingen följer. ”- Först så går det framåt å en, två, tre, fyr, sen så går det bakåt, å fem, sex, sju, ått…” Många försök har gjorts fast jag lyckas alltid ställa något i vägen. Dels är det katalanska/kastellanska, det förvirrar. Dels är det allt övrigt.

Men jag försöker.

Herr Español, min Irländska väns make, är en man som vägrar ge upp att jag ska prata spanska. Pepe, som pratar både katalanska och spanska, pratar i första hand spanska och i andra hand kroppsspråk med mig. Förutom Herr Español och Pepe har jag få tillfällen att praktisera den spanska jag ändå inte kan.

Går via engelskan gör jag och enklare kommunikation med spanjorer kan fungera fast oftast på beskostnad av min prestige. Jag tänker att den där prestigen, den har tagit så mycket stryk under årens lopp så den tar mina spanska tillkortakommanden på hakan utan att ens blinka. Grammatiskt och strukturellt är jag antagligen obegriplig, men ”airplanes” och ”aeroplanes”, ”train” och ”tren”, ”oest” och ”west” – det hör ju alla. Så jag har utvecklat en strategi där jag säger enstaka engelska substantiv, adjektiv och ett och annat verb, i stakato och med, vad jag hoppas och tror, är spansk språkmelodi. Pronomen och prepositioner och sånt trams hålls jag överhuvudtaget inte med. Rough & Tough.

På nscratchågot sätt har Herr Español och Pepe lärt sig avkoda min variant av kastellanska och ibland har vi till och med någorlunda långa, någorlunda sammanhängande konversationer. Det händer att jag och Pepe sitter ner runt hans träd-bord, han har ett bord han byggt runt ett gammalt, gammalt olivträd, och pratar om vardagliga saker. Vildsvin och ”Rata” och sånt. Med Herr Español hjälper det att min Irländska Vän dubblerar som både samtalsdeltagare och lexikon. Lite språkbrygga sådär.

Förra sommaren hittade jag en kurs av sort ”Spanska för invandrare” hos Röda korset ”Creu Roja”. Eftersom jag i slutet av fyrtioårsåldern diagnostiserades med funktionshindret ADHD, inte en dag för tidigt!, så tillhör jag kategorin människor med noggrant utredd samt dokumenterat låg impuskontroll och, även i sammanhanget, mini-minimal förmåga till fokus. Mitt fokus är som en av Evert Taubes tyllgardiner, det fladdrar till.

Röda korsets spanskakurs började bra, vi var ca 10-15 stycken i klassrummet och läraren var en gammal man som förmodligen varit lärare till yrket. Lugn och stillsam. Metodisk. Strukturerad. Passade mig. Få störningsmoment.Vi fick presentera oss så gott vi kunde. Flest kvinnor, till övervägande del marockaner, några från pakistan, en engelska och så jag, ”Me llamo Ulrika, soy Sueca”. Så långt så väl.

Gång nr två var vi dels några fler i det lilla klassrummet, okej-okej.. Dels hade ett par kvinnor med sina små barn, no-No-NO.. 1-2 åringar lugna och tysta med sin napp i ett klassrum där deras mammor ska undervisas i spanska i dryga timmen? Yeah. Right. Gång nr 3 var det ca 25 personer och kanske 5 barn. För en person med minimalt fokus blir sånt strax oöverstigliga problem. Jag försökte, som jag försökte!, vara förstående och tillåtande. Frustration. Sen irritation. Och så är den processen i full galopp. Mina försök att le vänligt blev, av irritation och uppdämd frustration, mer grimas än gulligt leende, och gjorde alla lite rädda för mig, tror jag. Upplevde att de undvek möta min blick. Jag kände mig som en av Cesar Millans cray-cray hundar, ”No touch. No talk. No eye contact.” Som en pitbull i behov av vardagsrehab. Sannolikt korrekt beskrivning.

grim

Efter ytterligare några gånger säger min Irländska Väns Make, Herr Español: ”- ..förunderligt att du pratar SÄMRE spanska nu, hur nu det är möjligt, än du gjorde innan?!” Då gav jag upp och blev en ”language school dropout”. Nåja, skam den som ger sig så frågan var, ”…och nu då?”

Yngsta Dottern föreslog Babbel.com. Ett språkinlärningsverktyg som gjort för min stressade hjärna. Man skriver, lyssnar, klickar, repeterar om man vill, går vidare om man känner för det. Jag styr min egen skuta. Passar utmärkt. Me gusta! Jag rasslar igenom 374 stycken 7 minuters lektioner baam, baam, baam, bara. Och sen tittar jag på insekter eller målnen eller vad som nu upptar mitt fokus i lugn och ro tills lusten att springa språkmaraton kommer tillbaka. Så håller det på.

Men det går, tror jag, framåt. Det känns så. Och… ”If it looks like a duck, it quacks like a duck, it walks like a duck? It is a duck!” Så jag hoppas på framsteg.

13214449_811611948971357_806550684_o

Yngsta Dottern typ i förrgår ❤ I förrgår rent bokstavligt så väl som bildligt. Hon såg precis ut sådär som liten. ”If it looks like my baby, it talks like my baby, it walks like my baby, it IS my Baby!”

Ändå… Har jag tagit mig så här långt så ska jag tamejfan ta mig hela vägen. Skam den som ger sig. Hade jag gett mig för mindre hade jag aldrig varit här nu. Med eller utan spanska. Trägen vinner. Jag har tagit mig hit. Jag tar mig så långt det behövs. Trägen vinner.

moi

T.R.Ä.G.E.N V.I.N.N.E.R

Löööve,
//Ulrika

…och jag kör vidare med min Prince jag.

…och jag skulle då vilja lägga till La Cinta här i Tortosa. Det är festivalyra av kvalisort.

Casa Ourika på Facebook.
Casa Ourika på Twitter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Pros & Cons så långt.

Spanien då? Jo men tackar som frågar. Underbart. Och krångligt. Fast underbart. Hur kan man inte älska det här?

13161136_811611955638023_1161555340_o

Jag och Yngsta Dottern. En av mina tre livslånga förälskelser. Kärlek.

Det är få saker, förutom barnen, jag saknar. Kalles kaviar kan jag leva gott utan.Kryddpeppar däremot… hittar jag inte. Ska tydligen heta ”pimiento de Jamaica” på spanska enligt google translate men inte hittar då jag någon ”pimiento de Jamaica” i Tortosa inte. Ingen jag frågat, av olika ursprung, verkar heller veta vad jag menar. (Note to self, ta med kryddpeppar.)

13199218_10208205549192360_1235749615_o

Skinka, banan, currypizza. Varför skulle ensidigt nödvändigvis vara dåligt? Måste ätas med pizzasallad och Coca Cola.

Godis är en sorglig historia om man som jag tycker om svampar, colaflaskor á la Malaco, Ahlgrens bilar, nappar… Det godis jag hittar i Spanien är i bästa fall so-so. Sen är det pizza. Pizza finns, absolut, men absolut inte i närheten av vad jag är van vid. När jag kommer hem äter jag pizza två gånger om dagen i tre dagar. Nästa gång jag checkar in en resväska från Sve till Esp, tänker jag köpa 10 pizzor, frysa in och ta med mig. Så det så. Kebab finns också, ja, men inte som den kebab jag tycker om, nej. Bara för att det heter ”Godis”, ”Pizza” och ”Kebab” betyder det inte att det är ”Godis”, ”Pizza” och ”Kebab”.

Såpa är en annan sak jag saknar. Så det blir samma där. Nästa resväska jag checkar in kommer att innehålla pizza och såpa. Och godis. Och bredbar leverpastej med bostongurka.

McDonalds i Tortosa är ett mysterium. I ett land där en dagens, en ”Menu del dia”, kostar mellan 8 och 11 euro, 3 eller 4 rätter, en efterrätt och en flaska vin, så blir en ”Big Mac Menu” på nästan 7 euro enkelt att undvika. Fast ibland har man inte tid att sätta sig ner vid ett bord och äta en hel måltid. Man kan vara förskräckligt hungrig och behöva nödfoder. Dvs snabbmat. På McD i Tortosa har man reducerat ”Snabbmat” med ”snabb”. Kvar blir bara ”mat” och jag menar… det är tveksamt om McD klarar axla det ordet.

elegidoAnnars är allt bra och funkar. En del bensinmackar har fortfarande betjäning här. Ovanligt och obekvämt från början, men efter ett tag har man vant sig och tycker det är rätt skönt. Favoritvinet heter ”Elegído”, finns i rött, vitt och rosé, kostar 1.39 euro för en liter. Fram till för en månad sedan kostade samma litersflaska 1.28, så när det höjdes med 11 cent (1.02 sek, till 12.88 sek/liter) hade jag och min Irländska Vän panikmöte. ”- Hutlöst med den höjningen.” Hyttande med nävar och upprörda röster. Sen var det upproret stävjt.

Hushållsmedvurst kan jag sakna och grevé-, präst- och västerbottensost. Men det är sällan, sällan. Ikea finns i Barcelona och Valencia (drygt 15 mil till båda städerna) och öppnar i Tarragona (ca 6 mil) i år tror jag. Inte för att jag besöker Ikea så särdeles ofta i Sverige, säkert vart 5:e år, eller så, men ändå. En God Vän och hennes Español till make besökte Ikea i Barcelona för ett tag sedan. Krisen var ett faktum. Dels upplevdes maten vara förskräckligt dyr (där ser man våra olika referenspunkter) dels var upprördheten stor över att man var tvingad att gå genom precis hela varuhuset för att komma ut. Españolen hade till slut öppnat en larmad nödutgång i sin jakt på frihet. Besöket skulle definitivt aldrig, aldrig upprepas. Det upprepades flera, flera gånger.

I Tarragona hittade jag ett Jysk härom halvåret. I alla fall skandinaviskt om än inte svenskt. Tandläkare är billig jämfört med Sverige. Läkare har jag inte besökt än. Veterinärer är über billigt. Att ringa är billigt. Jag betalar 15 euro för 800 minuters samtal (mer än 13 timmar) till hela europa. Vilket räcker och blir över med tanke på att det finns så bra möjligheter att ringa via internet. Bensin är billigare. En snickare eller annan hantverkare kostar ca 100 kr timmen. Blommor och plantor som är exotiska i Sverige och i bästa fall kan hållas som krukväxter inomhus växer utomhus.

 

faxälven

Faxälven

Livet i Spanien är inte som i Sverige. Livet i Sverige är inte som i Spanien. Jag känner mig priviligierad. Jag sitter i skrivandes stund på ett tåg från Kramfors mot huvudstaden. Det är maj, svensk ljus försommarkväll och jag tror att kanske så småningom köper jag mig ett litet torp ute i skogen i Långseletrakten, där små stugor i skogen inte kostar så mycket, och så kombinerar jag livet på landet vid Mont Caros fot med en ljus majmånad i Ångermanland. Se där, så fort jag iscensatt en dröm kommer en annan dröm och armbågar sig in. Man vet aldrig, man ska aldrig vara säker. Säker på att jag stannar i Spanien är jag iaf. Jag får nu, i år, precis som det är, det bästa av två världar. En ljus majmånad i Sverige, en garanterad varm, bra sommar i Spanien och en vinter i Tortosa som är som en lång härlig svensk höst. Perfekt.

Det är gott.
//Ulrika

…som forever fan till Prince, så här i maj, då solen redan levererat sommar presenterar jag  Sheryl Crow feat. Prince live ”Every day is a winding road”. Nu är det dags att PUMP UP THE VOLUME


…och fler reste med SAS i år. Res mer!
…för mig är maten viktig var jag än är.

Casa Ourika på Facebook.
Casa Ourika på Twitter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | 7 kommentarer

2 år senare.

madonna cigarrI dag är det två år sedan jag slog till. ¡Dos años! ¡Dios mio! Hunnit fylla halvt sekel har jag gjort. Grävt upp alla växter, planterat om dem, och grävt upp och planterat om igen. Huset får nya fantasiväggar varje månad, sen kommer jag på något bättre, något jag vill mer och så börjar jag om planeringen.

Decisions. Decisions.

what to do

Jag har haft, och har, påhälsning av vildsvin i alla åldrar och av båda könen. T.ex. stod en Grismamma med sina två grisbarn en dag och betraktade mig intensivt från några få stegs avstånd. Alldeles stilla stod hon. Telningarna likaså. Jag med kan jag tillägga. Det var trots allt ett flipping vilt vildsvin med kultingar jag hade framför mig. Jag tror vi hade ett moment, där och då, hon och jag. En tyst överenskommelse att båda skulle låta den andra vara. En respektfull nick till Mammagrisen och jag gick sakta därifrån. Ibland undrar jag om hon fortfarande lever. Varje helg när jägarna med sina hundar drar omkring och skjuter oroar jag mig. ”- Det är mest kaninjakt”, försöker jag trösta mig med, ”så kanske hon fått leva?” Jag hoppas min vilda vän fortfarande lever. Fast jag har inte sett henne något mer.

Har skaffat hönor, provat kläcka ägg med löjligt magert resultat – 68 ägg bidde endast 2 nya liv – har köpt två matgrisar, varav en dog. It´s a learning curve.

miriam

Miriams favorithörn

Gatuhunden Miriam flyttade som bekant till Sverige i augusti 2014. I januari 2016 flyttade hon tillbaka igen. Det var för kallt. Miriam tolererar _under_protest_ medelhavsklimat. Då förstår man hur subarktiskt måste ha upplevts av henne, den lilla. Finns inget som heter för varmt för Miriam. 20 grader och hon återfinns under någon fleecetröja jag slängt av mig i värmen. Hon har det gott. Jag satt och pratade med mitt Yngsta Styvbarn, en ung man på 25 år gudbevars, och sa att ”- Miriam hon föll minsann på fötterna hon!” Yngsta Styvbarnet tittade skeptiskt på mig och sa: ”- Föll på fötterna?!? U kidding me? Den där föll på en nybäddad tempurmadrass med duntäcke, en klase vindruvor i ena tassen och ett glas Cava i den andra. Det låg t.o.m. en chokladbit på kudden!” Jag tror jag förstår hur han menar. Från dog-rags to dog-riches, liksom.

Plockar fjädrar av döda tuppar och hönor gör jag, som om jag aldrig gjort annat. Ritsch-ratsch bara! En ”rata” har varit på dödarbesök. Ett mårddjur av någon sort. Efter första besöket låg just under 20 tuppar och hönor döda i hönsgården, några döda till synes oskadade och några med huvudet borta. Makabert. Jag föreställde mig Dödaren var ett stort huvudätarmonster variation Sagan om Ringen som under natten mullrat sin väg upp

Grytan där nyslaktade höns och tuppar skållas. Lilla grytan är till kaffekask åt slaktare, plockare och styckare.

Grytan där nyslaktade höns och tuppar skållas. Lilla grytan är till kaffekask åt slaktare, plockare och styckare.

ur djupet av Mont Caro. Bestörtning. Vrålade, som vanligt i panik, ”Pepe!!” som ögonblickligen kom nerskuttande från något träd och ilade iväg för att genast komma tillbaka med en fälla. Även den med Sagan om Ringen-tema. ”- Una Rata!” proklamerade han träffsäkert, medan han gjorde ett kluckande ljud med tungan och skakade sakta på huvudet. ”- Den där måste du döda. Det är helt klart en Döda-eller-dödas-situation här. Hepp!” Så jag dödade naturligtvis inte. Utan krigade. Modet var högt. Vinnarkänslan stark. Ingen mer död här inte!

Ett ojämt krigande med ”ratan” följde. Ut och jaga bort ”rata” natt efter natt med Alfie.

Söta lustmördare.

Söta lustmördare.

Försöka vakta och sova, med ett öga och båda öronen på helspänn. Minsta ljud från hönsgården, jag upp med Alfie och så ut och försöka freda. Spänningen när man står i becksvart mörker, och hos mig är det verkligen becksvart på nätterna, hör tassar kila blixtsnabbt uppför stängsel, rassel-ljud försvinna in bland olivträd och så Alfie som drar ljudlöst, inte ett skall, ingen morrning, ingenting, bara tok-taggad i full kareta rakt in i det okända mörkret… Kvar står jag, som det i sammanhanget ganska usla däggjur jag är, med bultande hjärta, och i ljuskonen från en liten blå minificklampa, köpt i 3 pack på spanska motsvarigheten till Rusta, ska avgöra om något är dött alternativt skadat. Tillbaks in i sängen och fortsätta försöka sova med sinnen på helspänn. Med vetskap att om 20 minuter riskerar samma procedur upprepas. Så höll det på i en vecka. Tills jag insåg att det här vinner jag aldrig, och så fick hönor och tuppar flytta in med Grisen George. Grisen George ska väl ingen ”rata” rå på?

Efter ”Flytten till säkerhet” flyttade även ”ratan”. Till Grannen. Två dagar efter skafferiet stängts hos mig ringer Grannen och meddelar sig ha haft slaktarbesök. Ville jag komma över och konfirmera skadorna? Skuldmedvetet, som om jag skickat ”ratan” vidare mot Grannen, står jag några minuter senare och tittar på Homer, Grannens 8 åriga gås med karaktär, som huvudlös ligger i en död hög på marken. Nytt rådslag. Grannen har flera hundar och efter viss omstrukturering var alla hundar strategiskt förflyttade till omkringgärdande hundgårdar. En av grannens hundar är en Jack Russel. När allt var klart tittade vi främst på Jack Russeltiken och Grannen sa ”Lycka till Rata. Den där tar du dig aldrig levandes förbi.” Alla grannens fjäderfän lever fortfarande.

Saknar ”barnen” gör jag. Fast med 3,5 timmars flygtid finns säkerheten ändå där. Snabbt hemma om behovet finns. Men nog saknar jag dem. Mucho! Viber och Facebook till trots. Det räcker bara så långt. Förhoppningsvis får jag ner alla mina raringar i sommar. Inte för alltid, men för ett tag. Det får vara gott så mina vänner 🙂 Det får vara gott så!

På återhörande. Kramizzz…
hugs

…enligt El País minskar antalet människor som bor i Spanien.

Casa Ourika på Facebook.
Casa Ourika på Twitter.

Läs även andra bloggares åsikter om Casa Ourika, Medelhavet, Spanien, Barcelona, Mård, Vildsvin, Semester

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Satans tjuvar. Och kriminella banditer!! Del 1.

100

Livet på landet… som ”självförsörjande”. Är inte endast enkelt. Det blir lite genväg, för en newbie som jag, om man har en granne som Pepe. Fast det gör det fortfarande inte enkelt. Bara något mer uthärdligt.

I slutet på maj, blev jag och en god vän, Dave, genomlurade gång nr 2. Första gången var när ”Apelsinkvinnan” lyckades manipulera mig och Dave till att adoptera den där Alfie… I maj var det dags igen. Iväg till Bonavista marknad med intention att köpa ca 10-15 st _hönskycklingar_ och möjligtvis en eller två kalkonflickor till Darren, god bless his not so immortal soul…

Eftersom varken jag eller Dave hålls med trams som sans, eller bromsar, så blev det 89 kycklingar. 89 st. För 25 euro. Var vi inte överlyckliga så säg?

Sista skälvande marknadsminuterna, handelsmänniskorna packar ihop, Dave stegar fram till en marknadsman:

”Vill köpa 15 hönskycklingar”
”Ok. Hur mycket land har du?”
”2 ha.”
”Köttdjur eller äggläggande?”
”Well, både och förmodar jag??”
…här får marknadsmannen vittring…
”How about… Du får hela den här kartongen med kycklingar…”
…marknadsmannen går iväg, kommer tillbaka med en extra handfull dunbollar…
”…och bara för att vara snäll så slänger vi ner de här kalkonkycklingarna.”

Dave var överlycklig. Jag var överlycklig. I bilen hem sitter vi och fantiserar om hur många ägg, hur mycket kött, hur FRAMGÅNGSRIKA vi är. Tjohoo! WINNERS!!! Badass winners! BAAAM! Jag plockar upp ABBAs”The winer takes it all” på spotify och vi blåser på i skåpbilen. Sjunger högt och segervisst ”THE WINNER TAKES IT ALL… the looser is standing small!!” Säkert 100 high fives under timmens bilfärd tillbaka till Tortosa. Förmodligen initierade jag 98 av de där high fivesen.

highfive
Med kycklingarna kom några skötselråd. Kycklingarna är dagsgamla. Ingen mat, inget vatten innan vi är framme, annars dör de. Håll dem varma, annars dör de. Men inte för varma, för då dör de. Bäst på jobbet är mammahönan. I frånvaro av henne så – inte för varmt, inte för kallt. Lätt som en plätt.  Jajaja, Come on Maan, hur svårt kan det va!?!

tom

Segern är stor. Vi är oövervinnerliga!!! I ca 5 minuter höll den känslan. De rara små placeras i några burar. Vatten och lite mat. Inom loppet av sekunder slår allt jävla helvete till. Det bara brakar loss. Nu är det inte ”BAAM!” längre, nu är det mer ”BOOM”. Kycklingar, för den som inte redan vet det, sätter sig helst _i_vatten_. Gärna hela högen samtidigt i en enda stor ”group bath”. Sen tar det ca 30 sekunder, även i 25 graders värme!!! innan idioterna (and I mean idioterna!) är genomblöta, kyls ner och dör!!! 30 flipping sekunder senare så sitter jag med 30 talet små, sköra dunungar och torkar, värmer, blåser… Snabbkurs i HLR kombinerat med värmebehandling.

Dave rusar omkring mellan burarna och försöker ömsom få upp de döende liven ur burarna, att placeras hos rehab, dvs mig, och ömsom försöka få undan allt vatten de nyss fick. Ozzy (stor hund med grand danois i sig) och Alfie hjälper inte till. Så fort de har chansen försöker de ÄTA kycklingarna. Antar att en dagsfärsk kyckling är att likna vid snacks, typ chips, för en hund? Så, who to blame..?

10-talet kycklingar dog inom första 10 minutrarna. Under tiden jag försöker få värme och liv tillbaka till de döende, försöker jag samtidigt googla ”Skötselråd” för dagsgamla kycklingar. På ca alla jordens språk (thank ya Google Translate!)  Och ropar ut olika, förmodligen mycket motsägande, order till Dave. ”Gör det, nej, gör så. NEJ fel igen, så här ska man göra!!!” samtidigt som jag försöker både läsa och förstå vad jag läser. Kaoset är så totalt att med jämna mellanrum bryter jag och Dave ut i minutlånga skrattattacker som slutar med kramp och frustanden. Det är bara, bara kaos.

chaos

Nåja, vi klättrar, något ostadigt, uppåt på kunskapsstegen och så småningom sätter sig lugnet. Vi reder ut situationen utan alltför många dödsfall. Läser på. Gör äntligen rätt och kycklingarna växer. Dag för dag. Så börjar vi misstänka att det här är mest tuppar. En och annan höna ser vi, men nää, mest och flest tuppkycklingar. 65-70 st av 89 är tuppar, vilket vi inte ville ha. Resten, förutom ca 6 hönor, vilket vi var ute efter, är döda…  Då inser vi att vi har blivit smärtsamt överlistade. Eller det är nog inte rätt, att vi blivit dragna vid näsan. Duperade. Och bjöd in till det. Marknadsmannen gjorde sig helt enkelt av med alla tupparna. Hönskycklingarna kan man behålla, de ger ägg, eller sälja senare. Tuppar är inte lika lätt att bli av med. Och här kom vi, lika smarta som kycklingarna och trodde vi hade gjort ett klipp! Tjena mittbena…

Så börjar nästa kapitel. Fast det tar vi en annan dag 🙂 För it goes on and on and on… Jo, just det ja. Dagen efter köpte vi två grisar 🙂

pigs

intressant?

Casa Ourika på Facebook.
Casa Ourika på Twitter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Livet lite senare

Forst, det ar skitsvart att kopa en svensk dator har i Spanien. Med svensk dator menar jag en dator med svenskt tangentbord. Min ar dod och nu, bara for att krangla till det, har jag lyckats lana en spansk dator med engelskt operativ. Livet som svensk utanfor Sverige ar inte alltid lika med latt. Sa, jag har inga svenska nationella bokstaver att tillga. Hoppas ni har fantasi nog att lasa anyway. Var gang jag skriver kanns det lite sahar

200.gifAlla citattecken, alla parenteser o.s.v. kommer inte handa. Inte an. Ni tvingas helt enkelt till overseende, om ni ska lasa. 🙂

Hur ar det har da? Jo, tack, bara bra. Temp 18 grader dagtid sisadar. Alla plantor jag burit med mig fran sverige tror det ar var och skjuter hejvilt. Pionerna borjar preparera for en ny vaxtsasong, varblommor, typ nejlikor och vallmo ligger ocksa i. Citrustradskollektionen, som bestar av pomelo, kiwi och citron, blommar. Fikontrad, persikotrad, parontrad, granatappletrad, blabarsbuske o.s.v. ar alla i trada. Men hallonbusken levererar. Till skillnad fran de svenska hallon jag haft i Sverige, som bar frukt pa fjolarets skott, ger min hallonbuske har bar pa arets skott. (Hence sa far jag fortfarande farska hallon.)  Min svenskpraglade hjarna tror ocksa att det ar var. Plotsligt finns all energi i varlden att plantera, plantera om, arrangera.. som om det vore april. Vilket ar bra for mig. Vinteridet blir kortare. Typ inget vinteride alls.

Spanskan gar framat. Hittade en gratis spanskakurs pa roda korset och deltar ibland, nar det fungerar och nar det inte fungerar sa studerar jag sjalv med hjalp av spanskakurser over internet. Jag kan nu kommunicera det mest basala, men eftersom det ar den engelska gruppen jag umgas med sa gar det trogare an det borde. Men det ror sig framat.

Plantor ok. Spanskan ok typ. Vadret ok. Typ.

Sa livet gar sin gilla gang. Det ar vattna, det ar skadereglering efter vintervindarnas framfart, det ar plantera froer som om det vore var, det ar solsken och det ar langta efter barnen mina. Gudars skymning som jag langtar efter er mina hjartan. Aldrig har jag varit sahar lange utan att se, krama, braka med de rara tre. Och det ar den enda riktiga motgangen. Att inte traffa ungarna sa ofta som jag ar van vid.

Det har blir ett lite ringrostigt inlagg. Ni behover nog ha overseende med det med. Det har varit sa omtumlande allt, sa jag behover bli lite varm i kladerna. Missoden, missforstand, uppforsbacke, nerforsbacke, medelhavet, pooler, vanner och barn som halsat pa. I en salig rora.

200wSen tillhor jag den priviligierade skaran som foddes i Skelleftea, puss och kram till alla som inte kommer darifran, livet KAN bli bra anda! Och sa har i Hockeytider sa ar det nagot att vara extra stolt over. So, here goes, vi sjunger sa hogt vi kan. SKELLEFTE AIK!!!

intressant?

Casa Ourika på Facebook.
Casa Ourika på Twitter.
Casa Ourika på Instagram.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Been & Gone.

2015-02-20 14.56.45

Son och Flickvän och Alfie och vårflod

2015-02-20 14.18.21

Floden Ebre och högvatten. Fast här är vårfloden inget problem. Tydligen är det rena rama kaoset längre uppströms där floden svämmat över något förskräckligt.

2015-02-16 16.12.11

Son och Flickvän. Flickvännen utbrast, ”…men det är mer snö här än i skåne!” Fast det var uppe på toppen. Där det var kallt. Mycket kallt. Jättekallt!!

Lite vår fick Sonen och Flickvännen smaka på när de var här. Om än det fortfarande var kallt. ”Kallt” och ”varmt” är förstås upp till var och en att avgöra men det lät som om två vinterfrusna själar från Skåne tyckte det var härligt att sitta i solen i bara linne och t-shirt. Naturligtvis drog våren igång på riktigt typ dagen efter de åkt, men det kanske snart blir ett nytt besök? Påsklov är inte långt borta.

Annars har vårarbetet börjat. Det arrangeras hästgödsel- och jordleveranser och alla pratar om fröer och blommor och plantor och vi spritter alla omkring som kalvar. Well, något äldre kalvar då, men spritter gör vi i alla fall! Lite sådär medelålders spritter. Medelst små godkännande nickar. ”Jadå, visst är den på väg. Våren. Fast idag är det kallt. Vänta ska vi se…” och så dyker alla ner i väskor och fickor och letar upp sin smartphone och laddar AccuWeather – ”Vilken app har du?” – och så blir det bekymrat, ”Nää se där, regn på torsdag! Fast vi behöver regn!” eller ”Aaah, titta, 20 grader på tisdag om en vecka! Men är det inte härligt att finnas här!”

Vi var upp till Mont Caro och stod mäktiga och tittade på omgivningen. Från 1 400 meters höjd är Baix Ebre en imponerande syn. Det är mycket vatten i floden Ebre just nu, smältvatten och slagregn uppströms fyller på Medelhavet med många kubik per sekund, allt rinner igenom Tortosa, fast där man längre inåt landet har problem är det än så länge ok här. Och så fick vi lära oss lite mer om Tortosa. Ingen mindre än självaste Julius Ceasar beviljade Tortosa, eller då Dertosa, stadsstatus. Märkvärdigt värre.

Men nog är det en gammal stad alltid, Romarna och Morerna har vandrat upp och ner här och lämnat sina spår. Och så Franco förstås. Nu är det vi, Nordeuropeer, som härjar runt. Vi är ändå rätt stillsamma, jämfört med Romare och Morer, och påtar mest i jorden och förtjusas över allt vi kan komma på att förtjusas över. Livet går vidare.

Och döden. Häromdagen var det en förskräcklig stank utanför huset. Stackars Alfie fick sig en verbal avhyvling – Va f*n har du ätit den här gången? Det är inte möjligt att fisa så illa!” Fast det var inte Alfie. En stund senare visade sig världen vara precis hur grym som helst. 2 katter har sprungit här. Mor och dotter. Dottern hade självdött runt knuten och den som räknas som ”Modern” satt och åt på liket. Det var den döda katten som luktade. Det var nästan för grymt även för mig. 2015-02-25 17.20.59

Alfie växer och mår bra. En bortskämd liten sötnos som klivit rakt in i tonåren. Vaktinstinkten har vaknat och det känns bra. Eller kan nog bli bra, borde jag skriva. Nu är han en feg liten rackare och när det kommer någon och hälsar på eller något går förbi så skäller han så farligt, så farligt, och när han skällt färdigt, vilket brukar vara när det farliga kommer närmare, går han och sätter sig bakom mig. Och kikar, från bakom mina ben, på allt det farliga han just skällt på.

al

Claws Upon-Tits

Sen har Alfie fått ett mellannamn, ”Claws Upon-Tits”. Han får inte sova i sängen, men han får komma upp och mysa en stund med mig varje morgon. However… En liten valp på sisådär 7 kg var en sak. En valp i 25 kilos klassen är en helt annan sak. Varje morgon när han hör mig vakna så vill han, glad som en speleman, komma upp i sängen och ligga på kudden bredvid mig. Först är det framtassarna och största kyss-pussen och vifta ivrigt på svansen och hoppa upp och ner med bakbenen. Sen tar han fart, och då gäller det att vara snabb. Täcket MÅSTE vara dikt an mot halsen annars blir det rivsår på brösten. Det är ansiktet mitt han siktar på. Hence ”Claws Upon-Tits”. Det är tur jag vaknar med ungefär samma energi. Annars hade han nog fått flytta ut i köket på nätterna. Vi har våra små rutiner, Alfie och jag.

Strax ska jag börja titta på resor mot Sverige. Längtar efter de två barn jag inte sett sedan januari så det är dax att åka förbi Sverige och krama 2 av mina 3 hjärtan.  Nu ska jag ut och plantera lejongap, persilja och papegojblomma. Men först ska jag kolla AccuWeather för att se hur dagen ska bli. 🙂

Vårliga hälsningar
//Ulrika
…ang den pågående debatten om ”de” och ”dem”. Sara Lövenstam har skrivit en uppfriskande krönika om vårt svenska språk. ”De stackars elever som på 1930-talet gick i skolan fick därför finna sig i att ideligen bli tillrättavisade av sina magistrar. ”Men varför måste vi skriva de äro när man säger de är?” frågade kanske de sturskaste, och fick till svar: ”För att det är rätt och berikar vårt vackra språk.””

intressant?
Casa Ourika på Facebook.
Casa Ourika på Twitter.
Casa Ourika på Instagram.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Kärt och efterlängtat besök på gång

200På söndag kommer Sonen och hans Flickvän på besök. Sonen pluggar i Skåne och Flickvännen bor där så jag har inte haft nöjet att träffa henne ännu. I Sverige bor jag 70 mil från Sonen. Eller han från mig eller nåt. Hursom, på söndag händer det! 1 vecka här. Hos mig. Jag har sett till att jag har möjlighet att bo annorstädes så de unga, nyförälskade tu har Casa Ourika för sig själva.

…och sonen har som vanligt tur som en tokig. Vädret här är motsvarande slutet på april i Sverige. Kallt på nätterna, runt 2-3-4 grader. Dagarna är mellan 10-15 grader. Fast nu, med start på söndag, ska det bli 8-9 på kvällarna och runt 20 på dagarna. Och här är varje extra grad värt mycket på kvällarna. Sonen har bott i Barcelona några månader och är väl medveten, mer än jag var!, om hur kallt det är här i España under vinterperioden, så när jag skulle ”curla” honom genom att tala om för honom vad kläder de tvenne behöver ta med sig blev jag avsnoppad likt en cigarr. ”Mamma, Dearest, Jag Vet!” 🙂 Härligt när de själva vet och kan. Fast svårt att komma ihåg… Nåja, ”visst gör det ont när knoppar brister”.

Så hur mycket vår kan vi Tortosians bjuda på då? Jo, så här mycket:

2015-02-08 15.48.00 (1)

För visst är 15 grader vår? I alla fall när man är från Sverige. Eller i alla fall för mig.

 

1vår

För några veckor sedan tog jag 3 skott av en rosa ros. Nu har 2 av 3 tagit sig och börjar växa. 🙂

 

2015-02-03 14.28.34

Tortosa och Riu Ebre i dagsfärskt vårväder.

 

”Gräsmattor” börjar grönska, en del mandelträd står i full blom och växter skjuter nya skott. Att solen börjar ta fart märks också. Sitter man i solen är det varmt och fleece av. Kommer man in i skuggan blir det kallt och fleece på igen.

Nu börjar Festivalperioden. På lördag drar det igång med Roquetes och någon form av ”Dancing in the streets” event. Har ingen aning om vad man firar men ett firande ska det bli har jag blivit informerad om. Blir säkert trevligt. Återkommer med mer info efter partyt.

Till Sonen och Flickvännen; ett varmt ”Välkomna Son och Flickvän. Ser fram emot att träffa er.” Jag ska försöka uppföra mig. Och vara samlad. Och vara normal. Och inte skämma ut Sonen, inte skrämma Flickvännen o.s.v. Jag ska ringa Döttrarna och fråga om förhållningsregler för att åtminstone ha en chans att få min kamel genom allmänhetens ”normala” nålsöga. Jag Ska I Alla Fall Försöka. Det lovar jag 🙂

11

 

 

 

 

 

 

Med det så säger jag Adéu. Och går ut i solen för att få lite efterlängtad värme.

//Ulrika

…och det är tur besökarna åker direkt från flyplatsen till Tortosa. Utan att stanna i Barcelona den här gången.

intressant?

Casa Ourika på Facebook.
Casa Ourika på Twitter.
Casa Ourika på Instagram.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer