2 år senare.

madonna cigarrI dag är det två år sedan jag slog till. ¡Dos años! ¡Dios mio! Hunnit fylla halvt sekel har jag gjort. Grävt upp alla växter, planterat om dem, och grävt upp och planterat om igen. Huset får nya fantasiväggar varje månad, sen kommer jag på något bättre, något jag vill mer och så börjar jag om planeringen.

Decisions. Decisions.

what to do

Jag har haft, och har, påhälsning av vildsvin i alla åldrar och av båda könen. T.ex. stod en Grismamma med sina två grisbarn en dag och betraktade mig intensivt från några få stegs avstånd. Alldeles stilla stod hon. Telningarna likaså. Jag med kan jag tillägga. Det var trots allt ett flipping vilt vildsvin med kultingar jag hade framför mig. Jag tror vi hade ett moment, där och då, hon och jag. En tyst överenskommelse att båda skulle låta den andra vara. En respektfull nick till Mammagrisen och jag gick sakta därifrån. Ibland undrar jag om hon fortfarande lever. Varje helg när jägarna med sina hundar drar omkring och skjuter oroar jag mig. ”- Det är mest kaninjakt”, försöker jag trösta mig med, ”så kanske hon fått leva?” Jag hoppas min vilda vän fortfarande lever. Fast jag har inte sett henne något mer.

Har skaffat hönor, provat kläcka ägg med löjligt magert resultat – 68 ägg bidde endast 2 nya liv – har köpt två matgrisar, varav en dog. It´s a learning curve.

miriam

Miriams favorithörn

Gatuhunden Miriam flyttade som bekant till Sverige i augusti 2014. I januari 2016 flyttade hon tillbaka igen. Det var för kallt. Miriam tolererar _under_protest_ medelhavsklimat. Då förstår man hur subarktiskt måste ha upplevts av henne, den lilla. Finns inget som heter för varmt för Miriam. 20 grader och hon återfinns under någon fleecetröja jag slängt av mig i värmen. Hon har det gott. Jag satt och pratade med mitt Yngsta Styvbarn, en ung man på 25 år gudbevars, och sa att ”- Miriam hon föll minsann på fötterna hon!” Yngsta Styvbarnet tittade skeptiskt på mig och sa: ”- Föll på fötterna?!? U kidding me? Den där föll på en nybäddad tempurmadrass med duntäcke, en klase vindruvor i ena tassen och ett glas Cava i den andra. Det låg t.o.m. en chokladbit på kudden!” Jag tror jag förstår hur han menar. Från dog-rags to dog-riches, liksom.

Plockar fjädrar av döda tuppar och hönor gör jag, som om jag aldrig gjort annat. Ritsch-ratsch bara! En ”rata” har varit på dödarbesök. Ett mårddjur av någon sort. Efter första besöket låg just under 20 tuppar och hönor döda i hönsgården, några döda till synes oskadade och några med huvudet borta. Makabert. Jag föreställde mig Dödaren var ett stort huvudätarmonster variation Sagan om Ringen som under natten mullrat sin väg upp

Grytan där nyslaktade höns och tuppar skållas. Lilla grytan är till kaffekask åt slaktare, plockare och styckare.

Grytan där nyslaktade höns och tuppar skållas. Lilla grytan är till kaffekask åt slaktare, plockare och styckare.

ur djupet av Mont Caro. Bestörtning. Vrålade, som vanligt i panik, ”Pepe!!” som ögonblickligen kom nerskuttande från något träd och ilade iväg för att genast komma tillbaka med en fälla. Även den med Sagan om Ringen-tema. ”- Una Rata!” proklamerade han träffsäkert, medan han gjorde ett kluckande ljud med tungan och skakade sakta på huvudet. ”- Den där måste du döda. Det är helt klart en Döda-eller-dödas-situation här. Hepp!” Så jag dödade naturligtvis inte. Utan krigade. Modet var högt. Vinnarkänslan stark. Ingen mer död här inte!

Ett ojämt krigande med ”ratan” följde. Ut och jaga bort ”rata” natt efter natt med Alfie.

Söta lustmördare.

Söta lustmördare.

Försöka vakta och sova, med ett öga och båda öronen på helspänn. Minsta ljud från hönsgården, jag upp med Alfie och så ut och försöka freda. Spänningen när man står i becksvart mörker, och hos mig är det verkligen becksvart på nätterna, hör tassar kila blixtsnabbt uppför stängsel, rassel-ljud försvinna in bland olivträd och så Alfie som drar ljudlöst, inte ett skall, ingen morrning, ingenting, bara tok-taggad i full kareta rakt in i det okända mörkret… Kvar står jag, som det i sammanhanget ganska usla däggjur jag är, med bultande hjärta, och i ljuskonen från en liten blå minificklampa, köpt i 3 pack på spanska motsvarigheten till Rusta, ska avgöra om något är dött alternativt skadat. Tillbaks in i sängen och fortsätta försöka sova med sinnen på helspänn. Med vetskap att om 20 minuter riskerar samma procedur upprepas. Så höll det på i en vecka. Tills jag insåg att det här vinner jag aldrig, och så fick hönor och tuppar flytta in med Grisen George. Grisen George ska väl ingen ”rata” rå på?

Efter ”Flytten till säkerhet” flyttade även ”ratan”. Till Grannen. Två dagar efter skafferiet stängts hos mig ringer Grannen och meddelar sig ha haft slaktarbesök. Ville jag komma över och konfirmera skadorna? Skuldmedvetet, som om jag skickat ”ratan” vidare mot Grannen, står jag några minuter senare och tittar på Homer, Grannens 8 åriga gås med karaktär, som huvudlös ligger i en död hög på marken. Nytt rådslag. Grannen har flera hundar och efter viss omstrukturering var alla hundar strategiskt förflyttade till omkringgärdande hundgårdar. En av grannens hundar är en Jack Russel. När allt var klart tittade vi främst på Jack Russeltiken och Grannen sa ”Lycka till Rata. Den där tar du dig aldrig levandes förbi.” Alla grannens fjäderfän lever fortfarande.

Saknar ”barnen” gör jag. Fast med 3,5 timmars flygtid finns säkerheten ändå där. Snabbt hemma om behovet finns. Men nog saknar jag dem. Mucho! Viber och Facebook till trots. Det räcker bara så långt. Förhoppningsvis får jag ner alla mina raringar i sommar. Inte för alltid, men för ett tag. Det får vara gott så mina vänner 🙂 Det får vara gott så!

På återhörande. Kramizzz…
hugs

…enligt El País minskar antalet människor som bor i Spanien.

Casa Ourika på Facebook.
Casa Ourika på Twitter.

Läs även andra bloggares åsikter om Casa Ourika, Medelhavet, Spanien, Barcelona, Mård, Vildsvin, Semester

Annonser

Om mariaulrika

Trött på att ha sommar så kort tid av året, trött på att månad efter månad skrapa snö och is från bilrutorna och omåttligt förtjust i den katalanska medelhavsstaden Tortosa så skaffade jag mig ett nytt liv i Tortosa, Spanien. En Olivfarm på en hektar med oliv-, mandel- och fikonträd. This is my story...
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till 2 år senare.

  1. Ping: Buenos dias | Casa Ourika

  2. FREEDOMtravel skriver:

    Vildsvin har man ju respekt för! Hade sträng nära husbilen en hång i Polen…

    Liked by 1 person

    • mariaulrika skriver:

      jo de är respektingivande. However, jag har vildsvin runt om mig i Sverige också och jag har uppfattningen att nordeuropeiska vildsvin är större? Har inte googlat men min spontana känsla är att spanska vildsvin är små. Ungefär som nordeuropeiska lodjur är större än iberiska? Ngn som vet?

      Hoppas allt är bra och att ni glider runt i husbilen med lätt hjärta 🙂

      Gilla

  3. OJ! Här har det gått vilt till! Jisses, Nä, höns är inget för mig. Hade aldrig klarat av att ”ta hand om” dem så som du gör. Alldeles för mesig för sådant.

    Kul att du skrivit igen, det var ett tag sedan!

    Gilla

    • mariaulrika skriver:

      Hej Emma, jepp vilda västern! 🙂 Det är spännande och jag försöker förstå min tillvaro. Fast nog känns det ibland som om jag lever i en bok! På många sätt. Jag trivs och det här med att plocka hönor o.s.v. Äh, det går rätt bra. Jag tvivlar på att jag skulle kunna döda dem men man vet aldrig. Beslut ska snart tas om George, där går nog gränsen, är jag rädd.

      Tack 🙂 Pendeln slår fram och tillbaka. Ska försöka skriva oftare än var 5:e månad. 😛

      Ha det gott Emma!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s