Rosie The Hippo, Wonky Wilma, Salt & Peppar och så lilla MiniMiriam, min ständige följeslagare.

Lilla plutt-Wilma, som skulle komma att heta WonkyWilma

Vintern är över, våren rullat in. Och vad är ”somrigare” än små, nya djurbebisar? Strax innan jul hade några hört att det letades en liten grisfröken här. En hon-kompis behövdes till han-George för att de tillsammans skulle kunna göra nya ”baconfrön”. Strax efter jul var det dags att hämta en liten kulting. Ägarna ville bli av med alla fyra kultingar men jag tänkte mig en enda liten grismadambebis. Min strategi var ”den där iden med att fyra ska  hit stämmer jag i bäcken så fort jag kommer dit”. Fundera en stund på hur framgångsrik du tror jag var…

Väl framme bodde de fyra små med sin lilla mamma på en stor inhägnad gård. Mamman är en liten minigris, förmodligen den minsta jag sett. Bueno! Den som sett griskultingar fångas in vet att det är ett väldans ståhej, och man brukar ligga dubbelvikt på marken i skrattattacker. De där smågrisbenen pinnar på i en imponerande hastighet och håller dem precis utanför en människas räckvidd. Vid grishämtningsplatsen blir jag lite fundersam när jag ser hur mycket mark de har att springa runt på, samt alla maskiner som gav perfekt skydd åt en liten pluttegris att kura ihop under. ”Nåja”, tänker jag, ”de kanske är tamare än vad jag är van vid?” Men så var inte fallet, nej.

Alla fyra räddade och i säkerhet. Now what? Andas, smälta försöka omorganisera hela operation ”Skaffa griskompis till George”.

Efter den något överviktiga Gårdsmannen rusat runt i fåfänga försök att fånga in kultingarna, mer och mer rosa i ansiktet av ansträngning, så gick han till ”Plan B”, helt sonika slöppa lös sina ca 20-talet jakthundar. ”Smart”, tänkte jag, naiv och korkad som jag kan vara, tills jag insåg vad det innebar. Inom bara halvminuten har sex-sju medelstora hundar separerat en kulting från de övriga och omringat den. Sen startar en frenesi av guds nåde.

I formation angriper alla hundarna samtidigt den lilla 3-4 veckors grisen. Som skriker i panik. Och om du inte hört rädda grisar skrika tidigare så kan jag berätta att _de_skriker_. För att jämföra, om små bebisare som skriker väcker oro, väcker skrikande grisar panik. I alla fall inom mig. Deras skrik är hjärtskärande. Jag stod närmast den lille och det fanns inget annat att göra än att dra ett djupt andetag och dyka, kasta sig, in. När hundarna förstått att jag inte tänkte låta dem döda grisen utan strid gav de upp och jag kunde plocka upp den som sedemera fick namnet Peppar (det är en han, och han är här för att så småningom ätas, men under lite andra omständigheter tack!). Enda gången i mitt liv det varit en tacksam kulting som ville bli upplockad.

WonkyWilma rädd men i säkerhet. Lilla hjärtat inget ska hända dig här. Jag står mellan dig och all världens otäckheter. ”Schhhhh” och försiktigt klappa lilla grisen. Vi blev snabbt kompisar, WonkyWilma och jag.

När man sitter med en blodig, rädd griskulting i famnen och de andra försöker rädda de övriga tre, så kan i alla fall inte jag välja vem som ska följa med och vilka som ska bli kvar i det helvete jag just bevittnat. Den där förhandlingen om vilken gris som passade mig drog sin kos och jag åkte iväg med alla fyra. Wonky Wilma, Rosie The Hippo och Salt & Peppar. Tog mig resten av dagen att tvätta sår, skaka på huvudet och smälta vad jag just varit med om. Jag tror inte ens jag sa tack till de som gav mig grisarna. Det kändes som jag inte ville tacka. Istället koncentrerade jag mig på noll konfrontation, att vara tyst och rädda grisarna.  Liksom ta grisarna med mig och rida mot horisonten. Det var helt enkelt bara vansinnigt förskräckligt alltihopa.

Så, då blev jag med 4 grisar till… Jag kämpar för att få kontroll här, so far? So so. Men sakta lär jag mig att här har jag noll koll. Outsmartad av de flesta känner jag mig ganska nöjd ändå. Det är det där med barnen. Det gör ont ibland att vara så långt borta. Alla de där små vardagsbekymren jag endast hör om via telefonen.

Till oss alla som försöker och som ibland är övertygade och ibland ifrågasättande: Keep calm & FOKUS. Inget kommer utan umbäranden. ❤

…och så den ständiga följeslagaren, Terriern MiniMiriam, en på miljonen! Liten som en skrutt och full av storhet och karaktär.

22 grader inomhus, eldar och MiniMiriam? Tror hon ska dö av köldchock…

Intressant?

Casa Ourika på Facebook.
Casa Ourika på Twitter.

Läs även andra bloggares åsikter om Casa Ourika, Katalonien, Catalunya, Tortosa, Spanien, Medelhavet, Semester, Sommar