Hur mycket får det kosta?

Våga, eller inte våga, det är frågan?

airplane

Jag tror jag åkte till Tortosa för första gången för sex år sedan. Eller fem. Eller sju. Nåt sånt. 2014 den 5:e Maj sov jag för första gången i Casa Ourika. Det vet jag i alla fall. Jag har snart haft mitt ”Medelhavsnära” hus,  i 3 år! Bara en månad kvar så är det jubileum. Jag tror jag ska sitta med mig själv (och MiniMiriam), ta en ensam, lång, långpromenad (…med MiniMiriam) och i den speciella variant av natt som man hittar vid Mont Caros fot, på egen hand (…med MiniMiriam…) igen revidera dessa tre år.

När jag hade haft mitt hus i dryga året var jag i grumpySverige och besökte apoteket.  Av vad anledning det var berättade jag för kassapersonalen att jag hade ett hus i Spanien. Hen utbrast ”…men vilken tur du haft!”, eller något i den stilen. Jag reagerade förvånansvärt starkt. Jag tror jag fräste (borde inte gjort det, jag vet, jag vet)  ”…det här har tamejfan inget med ”tur att göra. Det har varit ett hårt, krävande, målmedvetet arbete med många umbäranden. Inget hände pga någon ”tur”, allt hände för att jag kämpade för att det skulle hända.” Det står jag fast vid. Det här är något jag valde göra, med fram- och motgångar, något jag jobbade för. Under lång tid. Och den ursprungliga planen ersattes (fortfarande ersätts) gång efter annan med en ny uppdaterad plan. Work in progress.

Mitt äventyr, hittills har varit fantastiskt, helt underbart, men det har kostat. Och kostar fortfarande. Hårt arbete, tuffa utmaningar och många, många försakanden. Familj, vänner har fått stå tillbaka för att jag ska ta mig den här friheten. Ja det har kostat. Värt det? För alla? Det ligger både i betraktarens öga och i en framtida evaluering. Så långt? På plus. Fast jag hade kunnat göra många saker annorlunda. ”Hindsight is always 20/20”, och vi människor tittar allt som oftast tillbaka på oss själva och ser att valmöjligheterna, i efterhand, var fler än vi övervägde vid tidpunkten.

Det har inte kostat så särdeles mycket i pengar räknat, och det är väl tur det, eftersom pengar inte direkt ligger i dröshögar runtom mig, men kostat har det gjort likförbannat. När mina barn står inför utmaningar och jag inte kan vara där och stötta, guida i den mån jag kan, spegla, ansikte mot ansikte, så är det svårt och vi (jag) behöver vara uppfinningsrika för att de ska känna att jag är nära i själ, tanke och hjärta. Vilket jag är. Jag tror att vi faktiskt pratar mer idag än vi gjorde då jag fanns fysiskt tillgänglig. Distansen fått mig att omvärdera våra respektive relationer, ”Absence makes the heart grow fonder”, och jag tror att jag uppskattar deras väsen mer idag än tidigare. Eller på ett annat sätt. Mindre självklart. Med det menar jag att fascinationen över vem de är och har blivit och min roll i deras individuella liv har förändrats. Nu kan jag inte spola tillbaka tidsbandet, ta ett annorlunda beslut och utvärdera utfallen jämsides. Så vi får helt enkelt hjälpas åt att övervinna utmaningarna, ungefär som vi försökt hittills 🙂 När någon av oss tvivlar, så finns det alltid någon där som försöker uppmuntra. Vi är nog duktiga på att förlåta i vår familj tror jag. Gå vidare. Göra det bästa av situationen.

doubtsJag vill slänga in två brasklappar, dels har jag kommit i klimakteriet, tror jag, det verkar förändra ens person, och som min syn på det mesta förändrats! Jeez, nuförtiden händer det att jag undviker att skärskåda vad det än kan vara, för när jag granskar mig själv hamnar jag numer bara i tvivel. Och det gäller allt, precis allt, med sex barn i familjen hur mycket mat tror du jag lagat? Ändå: ”har jag haft tillräckligt med salt i maten? Borde jag haft lite mer/mindre? HJÄLP!” Eller ”har jag optimerat plantans potential här, eller borde den stå där, eller där..? HJÄLP!!” Även sånt som inte innefattar flytta 300 mil innebär möta min egen obeslutsamhet. Sånt har aldrig varit ett problem. Beslut. Gjort. Nästa uppgift!? Idag, puh… Ständiga tvivel.

Den andra brasklappen är att barnen växer upp och därmed förändras vår relation. Behovet av mig blir mindre på vissa plan och växer på andra plan. Så vad som är sanning och vad som är mittemellan och vad som är vad råder då inte jag på att reda ut. Så jag försöker simma vidare, lugnare än tidigare ( I try, I try!) och försöka ta det som det kommer. Kanske jag börjar bli spanjorska? Jag ska fundera på det ”mañana”…

I morse var jag ute med MiniMiriam. Här blommar vallmon nu och det fick mig att tänka på Harry Martinsson. Det här sammanfattar bäst min ständige (förutom MiniMiriam…) skugga, Fru Nostalgi.

vallmo

FÖRBINDELSE
Mellan poesien som bor i ditt hjärta och vallmon
finns ett kontrakt
skrivet av vinden och undertecknat
av förgängelsen.
Det är skrivet med en tranas fjäder
doppad i dagsländans blod.
Problemet för dem båda är
hur livet skall överlistas
att dofta hos orden så att dessa
kan föda hållfasta drömmar.
Ja, drömmar måste byggas säkrare än städer
och dagligen måste de lappas och lagas
efter de dagliga och frätande angreppen
från nyttans tand
som är värre än tidens tand.

 

…och vem tycker inte om gratis?

intressant?

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Advertisements

Om mariaulrika

Trött på att ha sommar så kort tid av året, trött på att månad efter månad skrapa snö och is från bilrutorna och omåttligt förtjust i den katalanska medelhavsstaden Tortosa så skaffade jag mig ett nytt liv i Tortosa, Spanien. En Olivfarm på en hektar med oliv-, mandel- och fikonträd. This is my story...
Det här inlägget postades i husköpet och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s