Äntligen på väg!

Bild

3 veckor hade jag planerat vara nere första resan. Komma ner måndagen, överta stugan på tisdagen och, när allt var klappat och klart, på tisdagskvällen höja ett glas cava till min ära och hälsa. En stund att i ensamhet, i tystnaden och mörkret, fälla en tacksamhetens tår och känna att huset i Spanien nu var mitt. Ett delmål. Många farthinder hade parerats, det hade tagit lååång tid men ändå hade jag tagit mig förbi alla svårigheter och lyckats genomföra. Nästa steg? Att undersöka om det går styra om skutan till ett annat land, ett annat – mer Ulrikavänligt – klimat.

I ensamhet skulle jag vara tvungen navigera i ett land jag varken kan språken eller känner till kulturen. Lite skakiga ben var/är det. Så ringer min kära pappa som bara bestämt sig för att ”…jag tar och följer med!”.  Nåväl, pappa är självklart välkommen. Så jag tänkte att ”det ska nog gå”. Ensamheten får jag ta när pappa åkt hem.

Så ringer far igen. ”Har du hört om sonen din bestämt sig? Jag har lovat bjuda med honom också”. Hepp! Men det är ok, det är min son och jag tycker om att vara med honom. Nu var det inte så mycket ensamhet kvar utan mer av en grupp människor. ”Fast det är kul, tänkte jag, att familjen vill vara där”.

Så frågar mellanbarnet om hon och pojkvännen får komma ner till Spanien. Bila ska dom och billigt ska det vara och länge ska dom vara borta, ”kanske hela sommaren”, begränsad budget och vad är billigare än att bo i mammas hus? Allt sagt i en mycket mjuk och kärleksfull ton. Visst säger jag, igen. ”Det är kul, höll jag fast vid, att familjen vill vara där”.

Ett par dagar senare är frågan om ytterligare en person får följa med?. Vid det här laget har jag lagt drömmen om solitär på hyllan så visst, whatever, bring it on! det är ok det med. Ensamhetståget har gått. Plötsligt är vi ett större sällskap som ska kampera ihop. Avskildhet och lugn och ro blev mer av ”the more, the merrier”. Det är gott så också.

Bild

Nåja ett dygn i ensamhet fick jag under mina 3 första veckor i huset. En lugn och stilla dag och natt då, då äventyret började sjunka in och jag på riktigt kände att det här, det är livet! Här vill jag finnas!

Bild

//Ulrika

Jag har registrerat min blogg på bloggkartan.
Länkat till intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Om mariaulrika

Trött på att ha sommar så kort tid av året, trött på att månad efter månad skrapa snö och is från bilrutorna och omåttligt förtjust i den katalanska medelhavsstaden Tortosa så skaffade jag mig ett nytt liv i Tortosa, Spanien. En Olivfarm på en hektar med oliv-, mandel- och fikonträd. This is my story...
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Äntligen på väg!

  1. Ping: Hur mycket får det kosta? | Casa Ourika

  2. Ping: En halv miljon och så en “wannabee” | Casa Ourika

  3. Underbart med människor som finner nya stigar att utforska. Kul att vi fick kontakt med varandra innan du blev helt uppslukad av allt detta nya. Människor av din kaliber behövs både här och där.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s