Processen

I tre år har jag åkt fram och tillbaka till Tortosa. Tittat på hus efter hus efter hus. Att beskåda Alperna från 10 000 meters höjd är som att titta ut genom köksfönstret numer. Hus vid havet? Eller i bergen? Tycker jag om tomt med terrasser eller föredrar jag ”flat lands”? Decisions, decisions.

Huset skulle ligga solitärt fast inte så långt från Tortosa. Standard på hus? Inte så viktigt, det är trots allt subtropiska Spanien och inte subarktiska Svedala. Att ha ett något skruttigt ”sommarhus” på en plats där det mest hela tiden är antingen svensk försommar, sommar eller svensk höst kändes, för mig, helt ok. Jag inser att jag kan få komma att äta upp den hatten (det uttalandet) men jag har ätit upp så många hattar i mina dagar att en till gör varken till eller från.

Hur långt borta är ”inte så långt borta”? Ja det var en process i ständig förändring. Först var 30 minuter ok. Sen blev det för avlägset. Så 20 minuter då? Efter ett tag blev även det för långt bort och processen stannade på ca 15 minuter från Tortosa. Man kan tycka att 5 min hit eller dit inte är så mycket, för mig är det en dealbreaker. Jag glömmer ständigt handlingslistan hemma och behöver inte sällan vända om och åka tillbaka till stan för att ”kompletteringshandla”. Alltså nödvändigt för mig att bo nära mjölken och kaffet och smöret. Nära smeten fast isolerat. I see a bad moon rising…

Så runt 15 minuter. Det är i en vanlig svensk stad ca 1,5 mil. I Tortosa? Not so much. Vägarna där är inte som vägarna i en ”vanlig svensk stad”. Det går några bra, asfalterade vägar ut ur Tortosa MEN mellan dessa matarvägar går det ett nät av mer eller mindre dåliga grusvägar, med obligatoriska potthål av olika storlek. Längs dessa grusvägar ligger de flesta hus. I alla fall de hus som passade min budget.

Nästan varje hus jag såg blev jag förälskad i och ville ha. Vare sig dom hade tak eller inte.  ”Kan man få tre till priset av två, por favor?” Så jag fick lära mig att inte varje gång köpa huset på plats utan åka tillbaka till hotellet och tänka igenom beslutet i lugn och ro. Oftast kom jag fram till att endast ”kärlek” inte räcker. Minimikravet utvecklades till att det skulle vara ett hus jag åtminstone kunde vistas i redan från start. Och där gick många hus bort.

I mängden av förbipasserande fastigheter stötte jag så på Casa Ourika. Bubblande förälskelse igen fast den här gången gick inte förälskelsen över. Tvärtom, det fördjupades och gick över till äkta kärlek. Och det fastän jag både sov på saken och åkte hem till Sverige.  Då bestämde jag mig för att lägga ett bud. Just över vad jag bedömde som skambud. Jag var tvungen samla mod för att ens få iväg mailet. Under dagar stirrade jag på datorn med en ödesmättad känsla ”Det huset eller så dör jag!” Det krävdes många mail innan jag vågade kraxa ur mig summan jag var villig betala. När det så var gjort la jag mig i fosterställning i två dagar och tänkte självförebrående: ”Det här går aldrig. Jag kommer inte ens få svar. Mitt bud har väckt sån motvilja hos säljarna att dom säljer fastigheten för två enkronor till precis vem som helst bara inte till mig, som dom naturligtvis kommit att avsky. Hur kunde jag vara så dum? Så korkad!?”

Så, efter en evighet, kom säljarnas svar. Dom var glada över mitt bud och ville gärna sälja till mig. Ofattbart! Fullständigt crazy! Nytt kaos. Nu gällde det agera, och det fort, innan dom, självklart, skulle komma att ändra sig. Allt det här var förstås mina egna små privata neuroser, men huset var så betydelsefullt för mig, så viktigt, livsavgörande rentav, så det var rakt av så det kändes. ”Detta huset eller döden dö!”

Och nu är det mitt. Ett hus – där det regnar in i köket, har dusch – som inte fungerar, med WC – man måste lyfta locket till vattenbehållaren för att kunna spola, men det är mitt. Ingen el annat än ett par solceller och en generator (Genny heter hon), Genny är inte så lite nyckfull – ibland arbetar hon i kapp med solen, ibland surar hon och gör inte ett ”sk-watt”. Och så 150 olivträd som grädde på moset. Olivträd jag egentligen inte har en aning vad jag ska ta mig till med. Allt är precis som det ska vara för att vara bara underbart.

thu
//Ulrika

Jag har placerat min blogg i Norrtäljebloggkartan.se! Länkat till intressant.
Casa Ourika på Facebook.
Casa Ourika på Twitter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Annonser

Om mariaulrika

Trött på att ha sommar så kort tid av året, trött på att månad efter månad skrapa snö och is från bilrutorna och omåttligt förtjust i den katalanska medelhavsstaden Tortosa så skaffade jag mig ett nytt liv i Tortosa, Spanien. En Olivfarm på en hektar med oliv-, mandel- och fikonträd. This is my story...
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Processen

  1. Ping: Hur mycket får det kosta? | Casa Ourika

  2. Ditte skriver:

    Fantastiskt att höra din historia om hur huset blev ditt. Och som jag brukar säga; vill man något tillräckligt mycket så brukar det ordna sig.
    Jätteroligt att följa er resa tillsammans du och huset.
    Kramar!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s