Äntligen hemma igen!

Långt om länge är jag tillbaka i Casa Ourika. Vilken lycka! VILKEN LYCKA!!!

Arla i lördags lämnade jag Sverige med sikte Barcelona. Packningen var tyngre än tillåtet. Så det blev en kreativ morgon med manipulerande av system medelst handbagage och mer kläder på kroppen än nödvändigt. Som vanligt var väskan fylld med allt annat än kläder (det behövs ju inga! Solen bor nästgårds) utan det var ljuslyktor och gjutjärnspannor och what not. 35 kilo av mer eller mindre onödiga, men livsnödvändiga gudbevars!, ”samlat på mig över tiden” grejjer. Och så ett par bikinis. Ungefär.

Eftersom Äldsta dottern tänkt lämna sin bil här, och jag har för avsikt att registrera den i Spanska register, så bidde det ingen hyrbil den här gången, utan tåg. Med 35 kilo bagage att släpa runt på…

Lyckades bli galet osäker ”Hjälp! Hjälp? Vart ska jag? Var? När? Hurdå?” och gjorde allt i fel ordning och fick göra om och blev därmed både osäker och svettig. Om du någon gång åkt tunnelbana i Barcelona under högsäsong så vet du hur vettlöst varmt det är. Själva tågen är ok, det är perrongerna under jord som är  outhärdliga.  Det är som en filt av fuktig värme och hur mycket människor som helst.

Barcelona Sants

”Barna” Sants är en station med tunnelbana, lokaltåg och långdistanståg i ett. Kön till servicedisken var inte möjlig att ens överväga. Lila biljettautomater för snabbtåg och oranga för expresståg. Snabbtågen är snabbare än expresstågen, så jag ville naturligtvis ha en biljett till ett snabbtåg till Tortosa. Efter att köat till de lila automaterna i sisådär 30 minuter och äntligen nått köpstadiet, så går det förstås inga snabbtåg alls till Tortosa. Det blev till att, ursäktandes, trixa ut väskorna ur kön till de lila automaterna och ställa sig längst bak i kön till oranga automaterna.

Sen ner under jord till perrongen, där kroppens sista vattenreserv förångades, innan jag  kunde kliva in i den hett efterlängtade luftkonditionerade kupén. En mycket trevlig tågkonduktör (heter det ens så?) hade en bra dag tydligen och skämtade sin väg genom biljettkontrollen. Något annat än den katastrof-tågresa jag bara dagar innan knappt överlevt i Sverige.

En motor-rem med svåra konsekvenser.

Precis innan avfärd mot Barcelona hade jag och Sonen åkt, i lånad bil, till min 83-åriga pappa i Ångermanland. På väg tillbaka så havererar motorn. En rem av någon oundgänglig sort trasslade ihop sig till ett nystan och bilen kokade och pös. Söndag, Sundsvall och allt annat inräknat fanns ingen annan råd än att kalla på bärgning. Solen sken och det var fint väder. Så länge vi satt i bilen. När bärgaren kom och skulle baxa bilen så öppnar sig himlens alla portar och regnet bara öser ner. Genomblöta får jag och Sonen skjuts till Sundsvalls centralstation och ser att det går ett tåg kl 15.15 och 16.20. Kl är 14.50 så vi bestämmer oss för att äta och ta 16.20 tåget. Självklart finns det ingen biljettstation på centralstationen, i alla fall ingen öppen, utan vi får ta det via internet och mobilen. Ett frustrerande jobb när man är irriterad och trött på hela projektet. Köper första biljetten och när vi ska köpa biljett nr två, 3 sekunder senare, så är tåget fullsatt. När vi ska boka om den biljett vi lyckats köpa, för att kunna åka tillsammans, så går inte det.

När Sonen, som åkte en dryg timme efter mig,  suttit på tåget i ungefär 1,5 timme ringer han ”Jahap… nu har ett godståg gått sönder här framför och ingen vet om det tar 1 tim eller 1 vecka att laga det..”  När vi åkte från min pappa uppskattade vi att vara hemma vid 15. Vi var hemma kl 00.30. Något bittra, båda två.

Här går tågen i alla fall som om dom gick på räls. Avgång i rätt tid. Ankomst i rätt tid. Nästa gång vet jag hur jag inte ska göra och då kanske svettfaktorn kommer ner några hundra procent.

Jag och mitt gula strandparasoll befinner oss allt som oftast vid Les Cases dels Alcanar. Gärna tillsammans med vår blå luftmadrass.

Annars är här ljuvligt. Nu ska jag för första gången vara ensam här i två veckor, ja undantag Miriam men hon är för liten för att räknas. Tidigt, tidigt i morse skjutsade jag Äldsta och Yngsta dottern till Barcelona och flyget hem. Efter ca oräknerliga ärenden på stan (veterinär, köpa skurkäpp, fixa dricksvatten m.m. m.m.)  kom jag så hem, utsvulten,  och hackade på 5 minuter ihop lite nödfoder. Blev en kall sallad med mozzarella, Pepes tomater (mina tomater är lite efter i utvecklingen, tror det beror på bristande uppmärksamhet från ”vattenbataljonen”) , lite choritzo och andra småsaker. Olivolja, svartpeppar och ett glas kallt rosévin toppade avslutningen på dagen. NU ska jag sätta mig och njuta ute i skuggan av ett olivträd där värmen bara är 32 grader just nu. Ja, jag får nog fylla på vinglaset, för det tog slut under tiden jag skrev det här.

Ha det gott alla! Livet är bra härligt mest hela tiden.

//Ulrika

…och stjäl inte toastolen!
…sommarhettan har jag inget problem med. Oförskämt svalt inne i den fönsterfria, ursprungliga stencasitan med ca 90 cm väggar av sten.
…klaga? Vem kan klaga på solen?

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Casa Ourika, Spanien, Medelhavet, Barcelona, Tortosa, Sommar, Semester, semester2014