…och så var det Pepe.

2014-08-07 21.20.11

Mont Caro bjuder ibland på spektakulära skådespel.

Vi har ett säkerhetssystem jag och mina grannar, gammal hederlig grannsamverkan. Efter vägen upp till Casa Ourika ligger 4 parcelas (ungefär tomter). Efter den första sitter två stadiga stolpar nedgrävda långt ner i marken och mellan dem hänger en tjock kedja som låses med ett kraftigt hänglås. Jag har en nyckel, Pepe – som har sin parcela mitt emot min, har en och så har ytterligare en man, Juan, en nyckel. Den som först passerar kedjan på morgonen låser upp den och sen låser Pepe kedjan på kvällen när han åker till sitt hem i Tortosa.

Juan vet jag inte riktigt vem det är. Han passerar nästan varje dag och tutar och vinkar glatt. En dag stannade han och så blev vi ”språkandes” en stund. Det var svårare kommunicera med Juan än med Pepe. Pepe är lite av en mimartist och vi lyckas bra. Juan var lite mindre kreativ så jag fick inte så mycket information ur honom. Han heter i alla fall Juan och han har någon mark någonstans runtomkring som han jobbar med.

Så, när jag skulle åka till Sverige, berättade jag för Pepe att jag skulle till ”Estocolmo”. ”Bueno, bueno” sa Pepe och lämnade allvarlig en del säkerhetsföreskrifter. Generatorn och batterierna skulle ”Basta!” släpas in i huset, ”Si, si”, kedjan som står i början av min tomt, och som jag aldrig låser, skulle upp och Pepe försäkrade att han skulle hålla ett öga på huset mitt. Jag berättade att T & G ska ha nycklarna och att de ska göra några små saker på huset medan jag är borta.  Så, ”coche rojo” och ”coche negra” är ok. ”Bueno” sa Pepe. Han är drygt 70 Pepe och han är en ganska kort och smal man men han ser seg ut. Han kilar omkring på sina marker och springer lätt som en plätt upp och ner i träden och håller på från morgon till kväll. Så han är säkert ingen enkel match för någon som har ont uppsåt. ”Coche rojo y coche negra, Bueno”. Så sa vi våra adjös och sen var det bra.

Naturligtvis fick MiniMiriam sin magsjuka den kvällen, och av resan blev det ”nada”. Dagen efter såg Pepe mig och kom förbi med frågan ”Que pasa??” och jag förklarade magsjukesituationen. Pepe tyckte det var tråkigt men nu när jag ändå var kvar kanske jag kunde slänga av mig kläderna? Han försöker ständigt få av mig kläderna Pepe, jag tror det är mer en jargong än på riktigt men så är det i alla fall. Jag funderar ibland på vad som skulle hända om jag sa ”Men se det var en bra idé!” och klä av mig. Det spelar ingen roll hur många gånger jag förklarar för honom att kläderna inte ska av, nästa gång försöker han igen. Vi har liksom vant oss vid att ha det så, Pepe och jag.

Så blev det dags för försök till avfärd gång 2. Och igen förklarades säkerhetsföreskrifterna och jag upprepade att T & G och den röda och svarta bilen. ”Bueno, bueno!”. När jag inte kom iväg den gången heller och fick sitta en hel dag i Tortosa och vänta på nycklar, fick jag så småningom skjuts upp till huset av Dave, som har en vit bil, alltså en ”coche blanco”. Jag hann knappt plocka bort min kedja och släppa in oss på min gård förrn Pepe stod där. Han måste ha rusat ner för han var där innan jag ens satt fötterna på marken. Och han kom beväpnad. Plötsligt står han där med en stor grensax i handen, vild i ögonen och tydligen inställd på att försvara min egendom till sista blodsdroppen! När han ser att jag är där så frågar han först om jag kan slänga kläderna(?) och sen varför jag var kvar? Och jag förklarade att tåget ”kaputtade” sig.  ”Paseo! Paseo!”

Pepe såg lite besviken ut. Jag tror han hade sett fram emot att få jaga någon på flykten. Och nu stod jag där, igen, med kläder på, och inga tjuvar i sikte. Lite resignerade var vi allt, båda två, jag och Pepe.

Nu är det 4 dagar kvar till nästa avresa. Man kan fråga sig varför jag ens åkte hem? Det var för att Sonen återvänt till skolbänken och det i Skåne och jag hade lovat skjutsa honom och flyttlasset till Skurup. Viktiga saker det där! Och så ville Äldsta dottern få lägga vantarna på MiniMiriam. Och min Lillaste dotter ville träffa mamma. Och jag ville träffa dem alla. Så några intensiva dagar har det varit och Déu Meu! så skönt det ska bli att återvända till lugnet som råder i Casa Ourika. På söndag kväll är jag där igen! 🙂 Jag vet inte för hur länge men som kortast i tre veckor och som längst? Resten av livet!

Bueno! alla. Var nöjd med allt som livet ger! Om det inte är förskräckliga saker som livet slänger på en vill säga, då får man vara arg och ledsen och besviken. Men har man privilegiet att njuta av livet så tycker jag man ska försöka göra det. Och kanske vara medveten om att det är privilegierat att ha förmånen att kunna njuta!

//Ulrika

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

Om mariaulrika

Trött på att ha sommar så kort tid av året, trött på att månad efter månad skrapa snö och is från bilrutorna och omåttligt förtjust i den katalanska medelhavsstaden Tortosa så skaffade jag mig ett nytt liv i Tortosa, Spanien. En Olivfarm på en hektar med oliv-, mandel- och fikonträd. This is my story...
Det här inlägget postades i Casa Ourika. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till …och så var det Pepe.

  1. Steve skriver:

    Vilket underbart inlägg. Vem behöver larm och dylika moderniteter när det finns en Pepe i grannskapet. Håller med dig om att det är ett privilegium att kunna njuta.

    Gilla

  2. Ingrid skriver:

    Er grannsamverkan verkar fungera väldigt bra. Pepe tycks vara en riktig klippa!
    Ha fyra underbara dagar med nära och kära här i Sverige.
    Kram, Ingrid

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s