Trekking

2014-07-31 13.32.59

Vatten är en gåva i värmen. Jag badar med kläder och skor. Miriam i päls. Så drar vi åt oss mer vatten och håller vi oss svala något längre. Ungefär ca 10 minuter… Tur bergen har många vattenhål.

Varmt idag. Jättevarmt. JÄTTEVARMT. Kl 20 var det fortfarande 35 grader. Nu är det runt 30 (kl 22). Varmt, men skönt. Vindstilla, Mont Caro är lugn ikväll, vilket också är skönt.

Jag och Miriam stod inte ut och gick upp i bergen. Man kan ställa sig frågan hur smart det var, med tanke på värmen. Det går faktiskt bättre i bergen än i Casa Ourika. Och alla Mont Caros pooler finns där. Att lilla Fröken MiniMiriam får stimulans, vilket hon får i bergen, är skönt för mig. Lyfter en del från mina axlar so to speak. Hon är en mycket ung hund och är hon inte trött så vill hon leka. För mig är det bara kul i tops 30 sekunder att kasta hennes gris gång på gång och ha dragkamp. Och jag är oftast allt hon har att leka med. Så jag föredrar hitta på andra aktiviteter.

2014-07-31 14.00.37

Små, små fiskar.

I alla vattendrag finns små fiskar. Hur dom kommit dit? Ingen aning. Hur dom överlever (vatten-nivån sjunker dagligen nu i solgasset)? Ingen aning. Dom är där i alla fall.

Idag var djurlivet aktivt i ”Els Ports de Tortosa-Beseit”. Eller så är det kanske, förmodligen, så att allt djurliv drar sig mot vattnet vansinnigt varma dagar som idag?

2014-07-31 14.21.40

De två små prickarna är gåsgamar. Jag har gjort sönder min mobil och har bara min tablet att fota med och vet inte hur man zoomar in med den… Ett sol-klart fall av ”equipment smarter than user”.

Jag såg vattenorm, en liten tunn sak – inte tjockare än en penna men något längre, som kröp upp i en spricka i berget när vi plaskade förbi ett vattendrag. Jag såg gåsgamar – som flög in och ut ur bergsväggen, förmodligen till sina nästen – har dom ungar nu?  Och en stenbock och jag satt och tittade på varandra i lugn och ro i säkert 30 minuter. Hon (det var en hon) låg i skuggan en bit bort. Jag satt med fötterna, och skorna, i ett vattendrag. Stenbocken brydde sig föga om oss, jag och Miriam. Vi tittade lojt på varandra, i samförstånd över hur varmt det var, vill jag tro. En stund senare kom ett ljudligt sällskap förbi, stenbocken gick bort och kom tillbaka när de passerat. När nästa sällskap passerade fick hon nog och gick. Lite tråkigt, vi hade en ”moment” där.

2014-07-31 14.03.16

Grönt är skönt.

Bergen är bara knappt 3 km härifrån. Men man kunde lika gärna vara någon helt annanstans. Här på Casa Ourika är allt utbränt. Söndertorkat. Där, i bergen, bara ett stenkast fågelvägen, är det fortfarande grönt och frodigt. Som en helt annan värld. Oleander, som jag behöver bryta ryggen av mig här i Casa Ourika för att vattna så de inte torkar sönder alldeles, lever och blommar, och blommar, och blommar, i bergen. I utmärkt välmåga. Märkligt.

2014-07-31 13.29.46

Finns hur många mil stigar som helst i bergen. Man kan nog vandra ett helt liv där.

Det är skönt att vandra i bergen när det är varmt, konstigt nog. Det är lugnt och stilla och värmen går hålla stången med alla pooler. Det är bara hitta något vattendrag och vandra stilla uppför. När det blir för varmt hoppar vi i, jag och Miriam. Well, jag hoppar i, Miriam hoppar i först när jag kastat i hennes gris-leksak. Lite krångligt kan det vara att ta sig fram, smala stigar och ibland elaka växter som fångar in oss. Miriam har alltid frön av minst 10 växter i pälsen, taggiga och ibland kletiga saker som jag får klippa loss. Men vi trivs. Det går minsann ingen nöd på oss. När det går för långt mellan baden sätter sig Miriam i skuggan av någon buske och väntar på vatten. Jag sätter hennes koppel i byxlinningen och hon går efter mig och när hon inte vill gå längre, vattenbrist ”Emergencia!, så glider kopplet ur byxlinningen och då vet jag. Hon vill dricka. Vi håller på bli ett konstigt par vi två. Jag och Miriam. Det är ändå ok här ute. Stenbockarna och gåsgamarna bryr sig inte ett skvatt. Inte vi heller.

När vi sent omsider kom neråt stod en man i skuggan, med en Estrella serveza i handen, och frågade om jag sett hans fru och deras två söner på min vandring. Jag skrattade och sa att 1. det hade jag inte och 2. han kanske skulle ta och ”trabajas” sig upp och se efter? Svaret var kraftfullt att det tänkte han minsann inte. Han hade servezas nog att klara sig en stund till. Hepp!

//Ulrika

och vill man lära sig spanska så finns allt, som alltid, på internet.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Annonser

Om mariaulrika

Trött på att ha sommar så kort tid av året, trött på att månad efter månad skrapa snö och is från bilrutorna och omåttligt förtjust i den katalanska medelhavsstaden Tortosa så skaffade jag mig ett nytt liv i Tortosa, Spanien. En Olivfarm på en hektar med oliv-, mandel- och fikonträd. This is my story...
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s